What doesn't kill you makes you stronger
OBS: känsliga tittare varnas
Tycker det är heeelt sjukt att det såg ut såhär för 9 veckor sedan. Måste säga att kroppen är fantastisk som kan läka så bra. Jag menar, jag var helt sönder i skallen, eller ah. Är ju det fortfarande. Jag tror att denna skadan räddade mig lite, på ett hemskt sätt kanske. Innan skadan tänkte jag aldrig på min kropp. Jag skulle hinna med exakt allting, lyssnade aldrig på kroppen och låg alltid ett steg före. Njöt inte jättemycket av stunden liksom. Nu har jag varit tvungen att lyssna på kroppen och har blivit medveten om att jag inte kan göra allt. Det kan ingen människa i hela världen. Har nog även blivit bättre på att njuta av nuet. Är jag ute och går så är jag det, då är jag inte hemma och lagar mat osv.
Jag har också lärt mig att älska livet mer. Att jag lever, kan gå, prata, tänka, skratta, hoppa, tjoa. ALLT. Det hade kunnat ta slut med den sparken om den träffat några centimeter åt ett annat håll. Jag menar, en sådan hård spark som ger skallen 2 sprickor och även trycker in en bit 3 mm. Jag hade sjuk änglavakt kan jag lova. Känns som jag har förbrukat den nu haha.. Om det finns någon gud eller något annat vill jag verkligen tacka för att det var någon som vakade över mig. Tycker det är helt otroligt att de enda menen jag får från detta är en käke som inte går att röra lika mycket som vanligt och eventuellt några skadade nerver på kindbenet som alltid kommer kännas lite avdomnade.
Så ah. Får nog ändå tacka Tristan lite, som sparkade mig. Trots att det absolut inte var hästens fel, det är en mycket mycket bra häst dessutom! Menar bara att trots att jag blev så skadad som jag blev så räddade kanske den där sparken så mycket mer. Jag tror helt enkelt jag njuter av livet mer nu och har lärt mig att ta vara på livets fina stunder och leva i nuet.
Kommentarer
Trackback
